Den nya Egyptiska utställningen på Medelhavsmuseét 2014.

Den nya utställningen öppnades under sportlovet. Den gamla hade stått i trettio år och nu var det något helt nytt som väntade. Många var hemma i stan eftersom vintern tvekat. Köerna var långa. Man fick ge sig till tåls och i stället glädja sig över det stora intresset.

Föredraget förklarade inriktningen på den nya utställningen. Föremålen har haft många hem i Stockholm. 

I den gamla katalogen från 1982 kan man utläsa att drottning Lovisa Ulrika inrättade ett naturaliekabinett på Drottningholm, som innehöll ett antal egyptiska antikviteter bl.a. en mumie, som nu finns på Medelhavsmuséet. 1794 öppnades ett Kongligt museum på Stockholms slott. Detta bestod i 70 år. 1866 stod Nationalmuseum färdigt och då flyttades samlingarna dit.1928 inrättades det Egyptiska muséet i Gamla riksbankshuset vid Järntorget i Gamla stan. Här var Pehr Lugn chef och efter hans död hans engagerade änka.

1922 hade Tutanchamuns grav påträffats. Detta gjorde att intresset för Egypten ökade starkt. 1982 förenades samlingar med ursprung i Medelhavsområdet i ett gemensamt Medelhavsmuseum på Fredsgatan. Sofia Häggman, som är intendent på Medelhavsmuseét berättade om samlingarna och hur de förvärvats. Samlares donationer och tidiga inköp. Major Gayer-Andersons samling gick till en del hit. 

Här ett roligt exempel på en skiss, som en hantverkare i Deir-el-Medina en gång gjorde på en lerskärva. Major Gayer-Andersen skänkte 1935 c. 150 sådana till muséet. Här är det en mus som jonglerar, klädd i traditionell dräkt.

Resultaten av ny forskning har också resulterat i större kunskap om mumierna och de kan presenteras genom en helt ny teknik. På det här sättet kan även andra institutioner ta del av forskningen och man behöver inte hela tiden "störa" mumierna eller genomföra dyra transporter.

Barn och vuxna kan vrida och vända på mumierna, göra snitt, klä av mumielindorna och se hur mumierna ser ut ända in på skelettet och även finna föremål, som lämnats hos den döde.

För att ytterligare öka intresset hos unga använder man sig av kända dataspeltekniker.

Man närmar sig utställningen via en pelargång på en matta, som ger en illusion av ökensand. Man vandrar på en karta av Egypten där de kända platserna finns visade.

Keramiken är vackert uppställd i det första rummet.

I ett skåp står en mängd miniatyrer.

Detta stora imponerande huvud av sandsten från 12 dynastien är sannolikt Sesostris I. Det skänktes av egyptiska staten till Sverige som tack för arkeologiska räddningsarbeten i Nubien under 1960-talet. Kungens namn är inte bevarat, men man har jämfört den med den tidens stil. Kungen bär dubbelkronan som är en symbol för Övre och Nedre Egypten

Den som vill kan nyttja hissen till underjorden. Annars kan man närma sig de nedre regionerna traditionsenligt och passera gravens vägginskrifter.

Väl nere finns det bord där man kan skaffa kunskaper om en mumies inre.

Mumiekistorna är imponerande, liksom gravens utrustning.

Här sover en liten 7-årig gosse sin eviga sömn. 
En tidigare mumie, som varit utställd i långa år får nu göra en paus.

Här vägs hjärtat och det konstateras om ens goda gärningar i livet kan räcka till - 

annars hotar odjuret att sluka ...

Utställningen är vacker, lärorik och man kommer gärna tillbaka!

2013-11-21 Tutankhamons väverskor. Christina Rinaldo på Medelhavsmuséet.

Gillian Vogelsang Eastwood doktorerade i Leiden på romerska textilier i Egypten. Hon fick sedan chansen att gå igenom Tutankhamons kläder, som länge legat orörda i en låda i ett magasin. Hon dokumenterade de sköra plaggen och hoppades få visa hur denne unge Farao en gång varit klädd. 

Att återskapa plaggen var inte lätt eftersom man inte längre kunde få tag på eller åstadkomma så tunna trådar, som använts vid vävningen.

Men i Christina Rinaldo och hennes elever på Textillinjens handvävningslinje i Borås fann hon skickliga medarbetare. Detta var 1994.

1999 besöktes utställningen av EFIS, efter drottning Silvias invigning. 

Sedan har Tutankhamons kläder turnerat över världen och mött stor uppskattning. 

2003 kom utställningen till Medelhavsmuséet.

21 november 2013 står Christina Rinaldo återigen på Medelhavsmuséet, nu iklädd sin vackra klänning broderad i Siwa, och berättar om sitt arbete med kläderna som kunde ha glömts bort i en låda på Kairomuséet …

Nu kan man läsa berättelsen om Tutankhamons väverskor i hennes nya bok - och förundras.

Skånelaholms slott i Uppland.

Det rosa lantslottet uppfördes på 1600-talet, men gårdsnamnet omnämndes redan 1276 i ett köpebrev med Magnus Ladulås som markägare. Slottet kan uppvisa konst, böcker och en hel del allmogeföremål.

Även möbler med en tydlig egyptisk anknytning, som var på modet då, kan ses där. Dessa samlingar tillkom  genom slottets sista privatägare.

Slottet ligger vackert vid sjön Fysingen och innehas numera av Kungliga Vitterhetsakademien. 

Slottet bebos inte men visas på sommaren för besökare. En vacker park finns och gott om plats för en picknick nere vid sjön en vacker dag.

Egyptiska avdelningen på Medelhavsmuséet byggs om

Här rider Pehr Lugn, egyptolog och arkeolog. Han föddes 1881 i Undersåker. Student i Uppsala. Han grävde i Nildeltat. Egypten hade blivit intressant och samlingar växte fram. Kronprins Gustaf Adolf var entusiastisk. I Stockholm öppnades det Egyptiska muséet 1928 på Järntorget i Gamla stan i det gamla riksbankshuset. Pehr Lugn blev chef för muséet och gjorde inköp i Kairo för donationspengar. Tyvärr dog Pehr Lugn redan 1934 men änkan Gunhild Lugn ledde och förevisade sedan samlingarna under tjugo år.
Många minns säkert det lilla mörka muséet  under 60-talet med den vänlige mannen som höll räkning på besökarna med en liten dosa som han knäppte på. Det var gratis på den tiden. Bankpalatset på Fredsgatan blev ledigt och samlingar slogs samman. Det är 30 år sedan.

Varför görs nu utställningen om?

* 30 år gammal, klimat och säkerhet brister

* Utställningen är inte längre intakt

* Presentera nya perspektiv och ny forskning

* Barn- och ungdomsstrategin

* Locka nya och fler besökare

* En utställning som bär berättelsen

De övergripande målen formuleras så här:

En banbrytande utställning under 7000 år som väcker tankar och ökar förståelsen för vår omvärld.

Nyckelord: Vacker, Spännande, Lättillgänglig

Medelhavsmuséet vänner var inbjudna att höra framtidsplanerna.
Elna Nord är projektledare och producent
Dimitra Polidis är museipedagog.
Många nya föremål kommer att visas och presenteras i sitt sammanhang. 
Här ser vi den planerade riktningen i den nya utställningen.

Ostraca finns i mängd. En hel vägg keramik kommer att visas.

Här några minnesbilder ...

En våning ner kommer att visa det som har med livet efter detta att göra ...

Den stora vackra stensarkofagen HOPPAS jag får stanna i underjorden med passande sällskap.

I november stängs den gamla utställningen och sedan får vi vänta till det våras 2014 ...

LÄST: Sofia Häggmans bok: Alldeles hemlikt. 2011. En skildring av Georg August Wallins två år i Egypten. 1843-1845.

Hur gör man när man vill smälta in i ett Egypten av 1843?

Om man är ålänningen Georg August Wallin så skaffar man sig kunskaper i de semitiska språken,en praktisk kort läkarutbildning, som täcker de behov man kan tänkas ha i detta land och naturligtvis villiga sponsorer. Goda kontakter, som är positiva till ens äventyrslusta är också viktigt.

Georg August var en egensinnig gosse, som inte sällan råkade i konflikt med sina lärare och andra i sin omgivning. Han var rastlös och ständig omväxling var viktigt för honom. Privatundervisning blev hans räddning och han fick sin studentexamen. Han såg bra ut och kvinnor saknades inte. Segling i den åländska skärgården tilltalade honom.

Han gjorde resan till Egypten med båt. Alexandria blev hans första station på vägen. Här hämtade han sina kunskaper om det muslimska livet genom att söka kontakter med lärda shejker i moskéerna. Han imponerade på dem genom sina språkkunskaper och här lärde han sig hur en muselman skulle föra sig. Till sist kände han sig mer hemma med gubbarna i moskén. Efter en månad i Alexandria kände han sig mogen att dra vidare till Kairo. Han tog sig dit per båt och det tog en vecka. Först hade han emellertid noga studerat och lagt sig till med en traditionell muslimsk klädsel. På det här sättet ville han bli ett med det muslimska samhället.

I Kairo bodde Wallin nästan ett år innan han i slutet av oktober äntligen kom iväg på sin ”Nilkryssning”. Under året hade han gjort utflykter i deltat och fått värdefull undervisning  av sin gode vän shejk Ali i språket och grammatiken och det dagliga livet som muselman.

Nu var han trött på Kairo och ville se något nytt. 

Det blir en tidvis enformig resa för den stackars orolige Wallin, som inte heller visste särskilt mycket om fornlämningarna vid Nilens stränder.  Hieroglyfer tyckte han att det fanns andra som kunde bättre än han. Ressällskapet var väl inte det muntraste så Wallin sökte kontakter längs stränderna så ofta han kom åt. Tidvis fick dahabiyan dras med rep mot strömmen.

  I vår tid när Egypten plågas av inre motsättningar är det intressant att få läsa om ett Egypten, som inte förändrats särskilt mycket sedan Wallin var där. När han kom till Assuan var han inställd på att vända och styra norrut igen men de övriga färdkamraterna var av annan mening. Assuan påminde Wallin om hans ljuva Åland och här var det som han uttryckte det ”Alldeles hemlikt”. 

Sysslolösheten plågade honom, han var trött på all sten. Omväxling fick han när han samtalade med människor han mötte. Dahabiyan tog sig förbi första katarakten. De ville besöka platser de passerade på återfärden och såg därför till att de hade gott om tid när de vänt och styrde kosan norrut igen. Efter att ha fällt masten styrde resenärerna mot norr med strömmen. Den nordliga vinden gjorde inte resan så snabb som han hade önskat. Motvinden höll i sig och långsamt gick det.Wallin beskriver människor och platser han stöter på och det är inte lite.

Det fanns mycket att se i denna del av landet. Av de tempel, som skulle varit under vatten nu, är många spridda på muséer över världen. En del är flyttade och återuppbyggda på andra platser i Nildalen.

Här hedras Wallin med ett frimärke från Åland.

Sofia Häggman bok om Georg August Wallins forskningsresa gör 

ett bestående intryck.

Resemotiv i privata brev från Deir el-Medina.

Patricia Berg, som är doktorand i Helsingfors, berättade om en del av ämnet för sin avhandling med titeln ”Säg till Amon att han skall hämta mig tillbaka levande”.

Från Nubiska muséet i Assuan.

Att vara skrivare i det gamla Egypten kunde ha sina sidor. Man kunde skickas på långa expeditioner till Nubien och vara skild från sina nära och kära under lång tid. 
Breven börjar med typiska hälsningsfraser, men innehåller också en kärnfråga, där det finns en uppmaning till mottagaren. Dessa brev skrevs under Ramses IX:s regering och fram till slutet av Nya riket ca 1086 f.Kr. Henry Salt, som var brittisk generalkonsul, lyckades samla ihop tre samlingar. Dessa dokument såldes sedan och kom till Europa 1818. Bland dem finns en grupp, som benämns ”the Late Ramesside letters”. 
Bra var det att ha en son, som också var skrivare. Fadern Djehutymose och hans son Butehamon i Deir el-Medina, ”BYN”, kunde hålla kontakt med varandra. Skrivaryrket fanns i familjen sedan flera generationer och man vet att breven vårdades av de efterlevande.

Pappan undrar: ”Varför hör ni inte av er? Har jag gjort något? Jag vill ju veta hur ni mår! Jag saknar ju er. Själv har jag inte mått bra, så gå genast till Amon och be honom rädda mig!

Man blir förundrad när man inser att människor för 3500 år sedan faktiskt hade precis samma oro, längtan och saknad och önskan att allt var gott och väl där hemma.

Postgången tycks ha fungerat väl och de ömtåliga papyrerna har överlevt fram till våra dagar, även om de efter alla år och olika öden är i dåligt skick. Man vet inte något om var de hittats eller var någon förvärvat dem. Det var ju bara brev och inte några dyrbarheter. Men de är knutna till "BYN".

Brev är viktiga bärare av historia. Man är tacksam över att dessa brev finns.

Vi nutidsmänniskor ska inte glömma ett brevs betydelse.

Ett brev betyder så mycket! - EFIS´medlemmar uppskattade föredraget.