Resemotiv i privata brev från Deir el-Medina.

Patricia Berg, som är doktorand i Helsingfors, berättade om en del av ämnet för sin avhandling med titeln ”Säg till Amon att han skall hämta mig tillbaka levande”.

Från Nubiska muséet i Assuan.

Att vara skrivare i det gamla Egypten kunde ha sina sidor. Man kunde skickas på långa expeditioner till Nubien och vara skild från sina nära och kära under lång tid. 
Breven börjar med typiska hälsningsfraser, men innehåller också en kärnfråga, där det finns en uppmaning till mottagaren. Dessa brev skrevs under Ramses IX:s regering och fram till slutet av Nya riket ca 1086 f.Kr. Henry Salt, som var brittisk generalkonsul, lyckades samla ihop tre samlingar. Dessa dokument såldes sedan och kom till Europa 1818. Bland dem finns en grupp, som benämns ”the Late Ramesside letters”. 
Bra var det att ha en son, som också var skrivare. Fadern Djehutymose och hans son Butehamon i Deir el-Medina, ”BYN”, kunde hålla kontakt med varandra. Skrivaryrket fanns i familjen sedan flera generationer och man vet att breven vårdades av de efterlevande.

Pappan undrar: ”Varför hör ni inte av er? Har jag gjort något? Jag vill ju veta hur ni mår! Jag saknar ju er. Själv har jag inte mått bra, så gå genast till Amon och be honom rädda mig!

Man blir förundrad när man inser att människor för 3500 år sedan faktiskt hade precis samma oro, längtan och saknad och önskan att allt var gott och väl där hemma.

Postgången tycks ha fungerat väl och de ömtåliga papyrerna har överlevt fram till våra dagar, även om de efter alla år och olika öden är i dåligt skick. Man vet inte något om var de hittats eller var någon förvärvat dem. Det var ju bara brev och inte några dyrbarheter. Men de är knutna till "BYN".

Brev är viktiga bärare av historia. Man är tacksam över att dessa brev finns.

Vi nutidsmänniskor ska inte glömma ett brevs betydelse.

Ett brev betyder så mycket! - EFIS´medlemmar uppskattade föredraget.