Hur gör man när man vill smälta in i ett Egypten av 1843?
Om man är ålänningen Georg August Wallin så skaffar man sig kunskaper i de semitiska språken,en praktisk kort läkarutbildning, som täcker de behov man kan tänkas ha i detta land och naturligtvis villiga sponsorer. Goda kontakter, som är positiva till ens äventyrslusta är också viktigt.
Georg August var en egensinnig gosse, som inte sällan råkade i konflikt med sina lärare och andra i sin omgivning. Han var rastlös och ständig omväxling var viktigt för honom. Privatundervisning blev hans räddning och han fick sin studentexamen. Han såg bra ut och kvinnor saknades inte. Segling i den åländska skärgården tilltalade honom.
Han gjorde resan till Egypten med båt. Alexandria blev hans första station på vägen. Här hämtade han sina kunskaper om det muslimska livet genom att söka kontakter med lärda shejker i moskéerna. Han imponerade på dem genom sina språkkunskaper och här lärde han sig hur en muselman skulle föra sig. Till sist kände han sig mer hemma med gubbarna i moskén. Efter en månad i Alexandria kände han sig mogen att dra vidare till Kairo. Han tog sig dit per båt och det tog en vecka. Först hade han emellertid noga studerat och lagt sig till med en traditionell muslimsk klädsel. På det här sättet ville han bli ett med det muslimska samhället.
I Kairo bodde Wallin nästan ett år innan han i slutet av oktober äntligen kom iväg på sin ”Nilkryssning”. Under året hade han gjort utflykter i deltat och fått värdefull undervisning av sin gode vän shejk Ali i språket och grammatiken och det dagliga livet som muselman.
Nu var han trött på Kairo och ville se något nytt.
Det blir en tidvis enformig resa för den stackars orolige Wallin, som inte heller visste särskilt mycket om fornlämningarna vid Nilens stränder. Hieroglyfer tyckte han att det fanns andra som kunde bättre än han. Ressällskapet var väl inte det muntraste så Wallin sökte kontakter längs stränderna så ofta han kom åt. Tidvis fick dahabiyan dras med rep mot strömmen.
I vår tid när Egypten plågas av inre motsättningar är det intressant att få läsa om ett Egypten, som inte förändrats särskilt mycket sedan Wallin var där. När han kom till Assuan var han inställd på att vända och styra norrut igen men de övriga färdkamraterna var av annan mening. Assuan påminde Wallin om hans ljuva Åland och här var det som han uttryckte det ”Alldeles hemlikt”.
Sysslolösheten plågade honom, han var trött på all sten. Omväxling fick han när han samtalade med människor han mötte. Dahabiyan tog sig förbi första katarakten. De ville besöka platser de passerade på återfärden och såg därför till att de hade gott om tid när de vänt och styrde kosan norrut igen. Efter att ha fällt masten styrde resenärerna mot norr med strömmen. Den nordliga vinden gjorde inte resan så snabb som han hade önskat. Motvinden höll i sig och långsamt gick det.Wallin beskriver människor och platser han stöter på och det är inte lite.
Det fanns mycket att se i denna del av landet. Av de tempel, som skulle varit under vatten nu, är många spridda på muséer över världen. En del är flyttade och återuppbyggda på andra platser i Nildalen.
Här hedras Wallin med ett frimärke från Åland.
