tisdag 9 oktober 2012

Egyptiska avdelningen på Medelhavsmuséet byggs om


Här rider Pehr Lugn, egyptolog och arkeolog. Han föddes 1881 i Undersåker. Student i Uppsala. Han grävde i Nildeltat. Egypten hade blivit intressant och samlingar växte fram. Kronprins Gustaf Adolf var entusiastisk. I Stockholm öppnades det Egyptiska muséet 1928 på Järntorget i Gamla stan i det gamla riksbankshuset. Pehr Lugn blev chef för muséet och gjorde inköp i Kairo för donationspengar. Tyvärr dog Pehr Lugn redan 1934 men änkan Gunhild Lugn ledde och förevisade sedan samlingarna under tjugo år.
Många minns säkert det lilla mörka muséet  under 60-talet med den vänlige mannen som höll räkning på besökarna med en liten dosa som han knäppte på. Det var gratis på den tiden. Bankpalatset på Fredsgatan blev ledigt och samlingar slogs samman. Det är 30 år sedan.
Varför görs nu utställningen om?

* 30 år gammal, klimat och säkerhet brister
* Utställningen är inte längre intakt
* Presentera nya perspektiv och ny forskning
* Barn- och ungdomsstrategin
* Locka nya och fler besökare
* En utställning som bär berättelsen

De övergripande målen formuleras så här:
En banbrytande utställning under 7000 år som väcker tankar och ökar förståelsen för vår omvärld.
Nyckelord: Vacker, Spännande, Lättillgänglig




Medelhavsmuséet vänner var inbjudna att höra framtidsplanerna.
Elna Nord är projektledare och producent
Dimitra Polidis är museipedagog.
Många nya föremål kommer att visas och presenteras i sitt sammanhang. 
Här ser vi den planerade riktningen i den nya utställningen.


Ostraca finns i mängd. En hel vägg keramik kommer att visas.


Här några minnesbilder ...



En våning ner kommer att visa det som har med livet efter detta att göra ...



Den stora vackra stensarkofagen HOPPAS jag får stanna i underjorden med passande sällskap.



I november stängs den gamla utställningen och sedan får vi vänta till det våras 2014 ...

lördag 2 juni 2012

LÄST: Sofia Häggmans bok: Alldeles hemlikt. 2011. En skildring av Georg August Wallins två år i Egypten. 1843-1845.


Hur gör man när man vill smälta in i ett Egypten av 1843?
Om man är ålänningen Georg August Wallin så skaffar man sig kunskaper i de semitiska språken,en praktisk kort läkarutbildning, som täcker de behov man kan tänkas ha i detta land och naturligtvis villiga sponsorer. Goda kontakter, som är positiva till ens äventyrslusta är också viktigt.
Georg August var en egensinnig gosse, som inte sällan råkade i konflikt med sina lärare och andra i sin omgivning. Han var rastlös och ständig omväxling var viktigt för honom. Privatundervisning blev hans räddning och han fick sin studentexamen. Han såg bra ut och kvinnor saknades inte. Segling i den åländska skärgården tilltalade honom.




Han gjorde resan till Egypten med båt. Alexandria blev hans första station på vägen. Här hämtade han sina kunskaper om det muslimska livet genom att söka kontakter med lärda shejker i moskéerna. Han imponerade på dem genom sina språkkunskaper och här lärde han sig hur en muselman skulle föra sig. Till sist kände han sig mer hemma med gubbarna i moskén. Efter en månad i Alexandria kände han sig mogen att dra vidare till Kairo. Han tog sig dit per båt och det tog en vecka. Först hade han emellertid noga studerat och lagt sig till med en traditionell muslimsk klädsel. På det här sättet ville han bli ett med det muslimska samhället.

I Kairo bodde Wallin nästan ett år innan han i slutet av oktober äntligen kom iväg på sin ”Nilkryssning”. Under året hade han gjort utflykter i deltat och fått värdefull undervisning  av sin gode vän shejk Ali i språket och grammatiken och det dagliga livet som muselman.
Nu var han trött på Kairo och ville se något nytt. 

Det blir en tidvis enformig resa för den stackars orolige Wallin, som inte heller visste särskilt mycket om fornlämningarna vid Nilens stränder.  Hieroglyfer tyckte han att det fanns andra som kunde bättre än han. Ressällskapet var väl inte det muntraste så Wallin sökte kontakter längs stränderna så ofta han kom åt. Tidvis fick dahabiyan dras med rep mot strömmen.

  I vår tid när Egypten plågas av inre motsättningar är det intressant att få läsa om ett Egypten, som inte förändrats särskilt mycket sedan Wallin var där. När han kom till Assuan var han inställd på att vända och styra norrut igen men de övriga färdkamraterna var av annan mening. Assuan påminde Wallin om hans ljuva Åland och här var det som han uttryckte det ”Alldeles hemlikt”. 




Sysslolösheten plågade honom, han var trött på all sten. Omväxling fick han när han samtalade med människor han mötte. Dahabiyan tog sig förbi första katarakten. De ville besöka platser de passerade på återfärden och såg därför till att de hade gott om tid när de vänt och styrde kosan norrut igen. Efter att ha fällt masten styrde resenärerna mot norr med strömmen. Den nordliga vinden gjorde inte resan så snabb som han hade önskat. Motvinden höll i sig och långsamt gick det.Wallin beskriver människor och platser han stöter på och det är inte lite.

Det fanns mycket att se i denna del av landet. Av de tempel, som skulle varit under vatten nu, är många spridda på muséer över världen. En del är flyttade och återuppbyggda på andra platser i Nildalen.


Här hedras Wallin med ett frimärke från Åland.

Sofia Häggman bok om Georg August Wallins forskningsresa gör 

ett bestående intryck.

fredag 4 maj 2012

Resemotiv i privata brev från Deir el-Medina.



Patricia Berg, som är doktorand i Helsingfors, berättade om en del av ämnet för sin avhandling med titeln ”Säg till Amon att han skall hämta mig tillbaka levande”.


Från Nubiska muséet i Assuan.


Att vara skrivare i det gamla Egypten kunde ha sina sidor. Man kunde skickas på långa expeditioner till Nubien och vara skild från sina nära och kära under lång tid. 
Breven börjar med typiska hälsningsfraser, men innehåller också en kärnfråga, där det finns en uppmaning till mottagaren. Dessa brev skrevs under Ramses IX:s regering och fram till slutet av Nya riket ca 1086 f.Kr. Henry Salt, som var brittisk generalkonsul, lyckades samla ihop tre samlingar. Dessa dokument såldes sedan och kom till Europa 1818. Bland dem finns en grupp, som benämns ”the Late Ramesside letters”. 
Bra var det att ha en son, som också var skrivare. Fadern Djehutymose och hans son Butehamon i Deir el-Medina, ”BYN”, kunde hålla kontakt med varandra. Skrivaryrket fanns i familjen sedan flera generationer och man vet att breven vårdades av de efterlevande.

Pappan undrar: ”Varför hör ni inte av er? Har jag gjort något? Jag vill ju veta hur ni mår! Jag saknar ju er. Själv har jag inte mått bra, så gå genast till Amon och be honom rädda mig!

Man blir förundrad när man inser att människor för 3500 år sedan faktiskt hade precis samma oro, längtan och saknad och önskan att allt var gott och väl där hemma.
Postgången tycks ha fungerat väl och de ömtåliga papyrerna har överlevt fram till våra dagar, även om de efter alla år och olika öden är i dåligt skick. Man vet inte något om var de hittats eller var någon förvärvat dem. Det var ju bara brev och inte några dyrbarheter. Men de är knutna till "BYN".
Brev är viktiga bärare av historia. Man är tacksam över att dessa brev finns.
Vi nutidsmänniskor ska inte glömma ett brevs betydelse.


Ett brev betyder så mycket! - EFIS´medlemmar uppskattade föredraget.

fredag 6 april 2012

Blick tillbaka: Musée de Cinquantenaire, Bryssel dec. 2011





Detta museum ingår i en grupp muséer, somligger tillsammans i en stor park i centrala Bryssel.  Mycket imponerande byggnad. Under parken löper tunnelbanan i staden.
Den egyptologiska delen är relativt sett inte gammal. 1850 bestod samlingen av 9-10 föremål. Emellertid utökades den genom köp av ca 200föremål 1861, (G.Hagemans samling), och genom en donation 1884 av E. de Meesterde Ravenstein. Då hade samlingen fördubblats.




The Lady of Brussels från Hagemans samling är muséets stolthet. I sin arkaiska stil kan den dateras till 3e dynastin. Varifrån den kommer vet man ej. Den är ca 75 cm hög. 
Den som gjorde Egyptologin berömd i Belgien ärJean Capart. Konst och arkeologi (El Kab) var hans områden. Genom honom kommånga föremål till samlingen. Han blev muséets curator och så småningom dess generaldirektör. Han var en dynamisk personlighet, som förstod attväcka intresse hos välgörare och han kunde därmed bli i stånd att göra viktiga inköp. 
Hergé var vän till Capart och han använde honom som modell i en av sina populära böcker om Tintin : "De sju kristallkulorna". 



”HERCULES-HIPPOLYTOS"
Always dressed up, with black suit and grey waistcoat. Herge'sinspiration for this character was Jean François Desire Capart, a BelgianEgyptologist. Capart was also the chief curator at the Royal Museum of Art andHistory in Brussels.
Tack vare Jean Capart och hans efterträdare består samlingen nu avmer än 9000 föremål.


Hatshepsut. - Här följer en flamländsk läsövning! Många ord är lika våra.



Jean Capart fann denna relief till salu i Paris. Den var fullklottrad med grafitti, men efter renovering kom den att bli en av muséets pärlor.



Drottning Teje 1375 f. Kr.




Marcelle Baud fick uppdraget att deltaga i uppbyggandet av en kopia av Nakhts grav på muséet. Hon tolkade bilderna och analyserade färgerna och dess sammansättning. Hon utgick från Robert Hays skisser från graven, men tolkade dem i viss mån på sitt eget sätt...








En hel gravkammare, som tillhörde Neferirtenef ca 2400 f.Kr, har byggts upp på muséet.







Tvillingar?


Flodhästar:






Ett helt rum med kopior från Amarna - perioden:



Tutanchamon.




OCH MYCKET MER FANNS ATT SE...

tisdag 3 april 2012

En blick tillbaka: St. Petersburg, september 2011.



EFIS gör en studieresa i österled. St. Petersburg ligger inte långt borta. Det är en vacker stad med byggnader i rosa och blått. En del av dem glänser av guld. Floden Neva glider genom det låglänta landskapet och staden på ömse sidor förbinds med broar.  Vi gör båtfärder på kanaler, som utgår från floden.

 

Utanför Konstakademin vid en trappa ner mot Neva ligger två berömda sfinxer och ser på varandra.
De fördes från Egypten 1832 när intresset för det egyptiska var på topp. En man vid namn Andrei Muravyov var på pilgrimsresa och såg de båda sfinxerna i Alexandria. De var till salu. Han underrättade sin ambassad och föreslog, att han skulle förvärva dem. Meddelandet skickades vidare till St. Petersburg. Tsaren Nicholas I höll emellertid på gå att miste om dem, eftersom ägaren redan hunnit sälja dem till Frankrike. Men den franska revolutionen kom i vägen och de båda sfinxerna kom ändå till St. Petersburg.
Två år senare ligger de på sin plats vid floden, där man ser dem än idag.
Ursprungligen låg de båda sfinxerna, som är 3500 år gamla, vid farao Amenhotep III´s tempel i Thebe.





En bragd i sig var det att föra dem så långt norrut!

 

Heremitaget med sin Egyptologiska avdelning är vårt huvudmål. 
Chefen för denna är professor Andrey Bolshakov. Vi går runt med honom i de stora salarna, som innehåller många föremål från Egypten. Föremålens historia är dock dunkel.  

 

Skrivaren Maaniamen 1400 f.Kr. Hans ansikte liknar porträtt av den samtida faraonen Amenhotep II. Under Mellersta riket var det vanligt att privatpersoner avbildades i samma stil som den samtida regenten. Maspero hänvisade till dessa statyer som ”paket med ett huvud”. De förekommer bara i Egyptisk konst.

 

Stora salar rika på föremål.






Ptah och Sekhmet.




Den egyptiska porten vid Tsarskoye Selo utanför St. Petersburg, inte långt från flygplatsen, uppfördes år 1829 av arkitekten Adam Menelas (Menelaws), som ursprungligen var skotte från Edinburgh. Hieroglyferna utformades av professor Vasily Demut-Malinovsys, som även ligger bakom Alexanderpelaren vid Heremitaget. Porten är gjuten i järn i St.Petersburg och utgör entrén till kejsarinnan Katarinas palats.



EFIS-resenärer som är nöjda.